Om att våga försöka

Vad har fört mig hit? Vad har fört dig dit du är? Vad för oss framåt? Vilja, drömmar, bekvämlighet, framgång, rikedom, överlevnad. Alla de uppradade, absolut. Med enkelhet kan jag kasta ur mig att jag har förts hit för att jag vill förverkliga en dröm. Naturligtvis är det sant, men det är också en enkel genväg att ta. Försöker man finfördela det svaret blir det betydligt mer komplext. Var eller av vad har drömmen fötts och sedan vuxit sig så stark att vi vågade ta detta kliv.

Drivkraft. Allt sedan en väldigt nära och kär vän skickade mig en artikel om sin mamma och denna fantastiska kvinnas verk har detta ockuperat min hjärna. Artikeln lämnade mig allt annat än oberörd. Av flera skäl, men låt mig här ta upp det faktum som jag och min vän diskuterade efter läsningen. Nämligen vad som har varit drivkraften till detta skapande. (För att inte vika ut någon här så vill jag bara säga att detta är min egen tolkning.) Kärlek. Och. En insikt om hur livet på en sekund kan förändras. Allt vad det innebär och vad det kan få för konsekvenser i det vardagliga livet. Ur detta skapade denna magiska kvinna något som gör livet roligare, bättre och mer meningsfullt för personer som samhället inte alltid ser och satsar på. Allt för att hon själv hade kunnat hamna i ett liknande sammanhang. Inte för att hon verkligen hamnade där, utan för att hon hade kunnat hamna där. Storheten i att lyckas kanalisera det som hon upplevde och förvandla det till ett idag fantastiskt hjälpmedel utan någon annan vinning än att förbättra livet för andra gör mig lika rörd i skrivandet stund som när jag läste artikeln. Det är unikt. Den osjälviska handlingen kan bara utfärdas av personer med de största av hjärtan. Tänk hur världen skulle se ut om det fanns fler Ylva Dalén. Om ni blev nyfikna på artikeln har jag fått Ylvas godkännande att länka den här:

http://hoppolek.se/wp-content/uploads/2013/08/Ylva-Dal%C3%A9n_F%C3%B6r%C3%A4ldrakraft_2013-04.pdf

Tänk om man kunde mäta sig med dessa stordåd. Kanske kan man det en dag. Kanske kan man låta den önskan få vara vara en drivkraft. Dock får man inte bara slänga med de termerna som berättigande för att göra skillnad....sen. I framtiden. När de egna förutsättningarna är andra. När man har mer tid (inte så troligt) och kanske mer fler verktyg (troligare). Livet kan komma att bli långt. Eller så blir det inte så. Verkställ idag. På vägen mot stordåden finns det många smådåd att utföra.

***

Silvias drivkraft är att skapa något som hon själv saknade under sin uppväxt. Något som många här inte är uppvuxna med. Trygghet och rätt till de mest basala saker som mat, lek och skola. När Silvia var lika gammal som Livyan är nu, med andra ord fem år, gick hon tillsammans med sina tre av sina ca. 20 syskon till fots sex mil om dagen. I händerna kånkade de frukt och grönsaker i korgar och påsar till grannstaden. Dessa råvaror byttes mot alkohol som barnen sedan bar tillbaka till sin mamma. Varje dag. Sju dagar i veckan.

Silvia ville inget hellre än att få gå i skolan och hennes ihärdiga tjat och en äldre systers stöd och hjälp gjorde tillslut detta möjligt. Skoltiden är inte genomgången utan avbrott. Från tid till tid fick hon gå tillbaka till att arbete när familjen hade det tufft, men hennes törst på kunskap förde henne alltid tillbaka. Livyan älskar skolan och det är vår uppgift att se till att det fortsätter i samma anda. Förutom att stimulera intresset med lek, böcker och så vidare så försöker Silvia och Francis att förebygga att familjen någonsin ska behöva hamna i en situation där Livyan skulle bli tvungen att arbeta. Sparande. En ekonomisk buffert. Något som här är extremt ovanligt.

Silvia och Francis har beslutat att de inte vill ha fler barn av den enkla anledningen att de inte är säkra på att om de då skulle kunna erbjuda samtliga barn samma möjligheter. Längtan efter ytterligare ett syskon (Livyan har en halvbror från Francis sida) till Livyan har varit stort både från Silvia, Francis och Livyans sida. Men sedan Chloes intåg i deras liv så berättar Silvia att detta har dämpats. Det gör deras beslut lättare både för egen del, men också ur syskonsynpunkt för Livyan.

Innan vi öppnade för snart ett år sedan och långt innan vi kände Silvia, Francis och Livyan på det sätt vi gör idag. Innan deras liv och deras historia erövrade en viktig plats i våra liv, tog vi beslutet att vi ville se till att vår eventuella framgång också skulle bli deras. Med en procentsats på intjänade pengar till såväl Livyan som till Silvia gör vi skillnad. Det vet vi. Silvias "bonusdel" gör hon precis vad hon vill med. Livyans pengar växer sig större på banken och ska användas till förmån för hennes utbildning. På vilket sätt är inte skrivet i sten, men Livyan ska aldrig behöva arbeta förrän hon har rätt ålder inne, det är skrivet i sten!

***

Vad är då min drivkraft? Till att börja med måste vi skilja på min och Villa Balthazars drivkraft. Villa Balthazar är jag och Felix i samspel - VI. En lyckad kompromiss där vi båda får ge och ta. En god cirkel, som vi brukar kalla oss, därav vår symbol som återfinns i vår logo. Villa Balthazar är det som skapar balans mellan min och Felixs drivkraft. Hade Felix själv fått styra skutan hade kursen varit inställd mot skattkammarön, medan jag däremot hade riktat rodret mot en lugn lagun där vi kunde ligga och guppa i stillhet. Min önskan om ett lugnt liv utan press och ekorrhjul på en plats där inte alla materiella ting tillåts ta så stor del av vår energi har vägts upp av Felix strävan efter att skapa något framgångsrikt. Vår lyckade kompromiss har givit oss ett lugnt och harmoniskt liv med en framgångsrik verksamhet.

Min drivkraft är nog i mångt och mycket att undvika. Drivkraften att se till att jag inte kommer att ångra sådant som jag har haft makt och möjlighet att förändra. Såväl för mig själv som för andra. Det var det som förde oss hit. Det var det som gav oss modet. Både jag och Felix ville så till den milda grad undvika att vi på ålderns höst sitter där i vårt bekväma och förmodligen mycket goda liv och frågar oss varför vi inte gjorde det medan vi kunde. Ur detta föddes kraften att våga försöka, kraften att ta det väldiga och läskiga klivet, för att inte säga hoppet ut över klippkanten och kanske landa mjukt utan att behöva lösa ut fallskärmen. Fallskärmen finns alltid där. Den kan alltid lösas ut och man kan alltid landa mjukt med dess hjälp. Våra personliga fallskärmar är fastmonterade i oss. De behöver inte kontrolleras och vi behöver inte känna oro för att de inte löser ut. Dessa fallskärmar skulle fånga upp oss och låta oss landa mjukt i Sverige igen om vi skulle behöva. Friskt vågat - hälften vunnet må vara klyschigt, men ack så sant.

Ovan talade jag främst om mig själv, egoister som vi är, men för mig är också en stor bit att förändra för andra. Drivkraften att undvika att i en mjuk fåtölj här eller någon annanstans på ålderns höst (om man nu har lyckan att få en sådan) inse att jag inte förändrat livet för någon annan förutom möjligtvis mitt/mina barn. På något sätt kan vi alla förändra. Åsikter som utgår ifrån att det inte är någon idé att hjälpa en för att halva världen svälter ändå är åsikter jag föraktar. Det är ta mig tusan en plikt att försöka förändra. I dagens samhälle är det ju dessutom otroligt enkelt med SMS och autogiron. Egoisterna i oss missar då dock tillfredsställelsen i att med egna ögon se och med egna händer känna förändringens obetalbara energi. Smällar man kanske får ta om man inte har möjligheten eller viljan att fara till händelsernas centrum och förändra på plats i skarpt läge.

***

Appropå fallskärmar så måste man ju rå om dessa naturligtvis. För att lättare kunna se till att våra fallskärmar har det bra när de kommer och hälsar på här hos oss beslutade vi oss för att omvandla vårt "lager" till ett gästrum. Det kanske låter som en enkel grej, men ni som har varit här vet att man knappt med livet i behåll kunde entra detta rum. Kruxet var att rummet var fyllt med saker som inte bara kunde slängas. Extrasängar, barnsängar, madrasser, stora mängder ramar, tavlor, lampor, TV-apparater, symaskiner, flyttkartonger med foton, kuddar, tapeter etc etc. Så en hel del tid gick åt till att sortera, möblera om och stuva stuva stuva. Äntligen var rummet tomt och fas två kunde inledas = målning av väggar och tak. Därefter tapetsering av sänggavel och slutligen inredning, med hyllor, tavlor, gardiner och gamla fruktlådor kom att förvandlas till nattduksbord. Resultatet blev bra och nu är fallskärmarna välkomna till ett eget rum! Naturligtvis behövde vi en testperson. Pappa Ove! Pappas ankomst i mitten på november gjorde stor succé hos oss alla (Livyan hade gjort en Räkna-ner-kalender) och enligt uppgift så håller gästrummet en bra standard.

***

Från det ena till det andra. Jag nämnde tidigare vår loga, vår goda cirkel. Vi har gett oss in i ett spännande litet micro-sidoprojekt. Vi ska producera lite enklare smycken. En tidigare gäst, Renata, som är smyckesdesigner har tillsammans med oss tagit fram en prototyp. Vi har alltså kommit en liten bit på vägen till vårt enkla armband. Sjukt häftigt hur det går till.

Först har Renata Rose skrivit ut loggan på en 3D skrivare och fått fram en plastmodell.

Av denna gör man sedan en gjutform av silikon om fylls med det material man önskar använda. Det ska bli otroligt spännande att se hur vår färdiga produkt blir.

***

Något som verkligen är fantastiskt med vårt liv är att vi möter så otroligt mycket härliga och intressanta människor. Vi är nu nyss hemkomna från några härliga dagar i södra Brasilien. Bento Gonçalvez för att vara mer exakt. Detta är ett vindistrikt som ligger en och en halv timme utanför den stora staden Porto Alegre i delstaten Rio Grande Sul. Vi hade blivit informerade om att vi skulle anlända till den en väldigt italienskt influerad del av Brasilien. Mycket riktigt. Såväl natur som landskap påminde mycket om norra Italiens böljande vinlandskap, men också arkitektur, stämning och invånarnas utseenden. Italiensk blod pumpar i 90% av invånarnas ådror.

Efter en bilfärd genom dalar smyckade med vattenfall, färgsprakande blommor och kilometerlånga sammanhängande buskar av blåa hortensior välkomnades vi av fantastiska familjen Geisse (Daniel, Aline och Victoria). Chloe och Victoria föll i varandras armar och lekte sedan konstant under vaken tid de följande dygnen. Glädje att få dela deras glädje. Vingårdens hus låg på en magnifik höjd med utsikt över de egna vinodlingarna och och det overkligt vackra landskapet.

Regnet föll tungt när vi anlände, men det förtog liksom inte skönheten. Det blev bara något mer dramatiskt.

Tillslut upphörde regnet...

...och till och med solen tittade fram och färgade dalen.

Ett glatt återseende.

Dagen därpå kom solen!

Vi blev behandlade som kungar och bjöds på hemlagade empanadas, grillad lax, räkrisotto, en faslig massa bubbel och inte minst en fantastisk guidad tur på vingården. Vi har varit runt på en hel del vingårdsbesök med guidade turer och vinprovningar, men det här kunde inte riktigt jämföras. Normalt sett så känns det mycket som att man forslas runt på ett skrytbygge med flashigt belysta, närmast "hemliga sällskapet"- aktiga vinkällare med en guide som rabblar fakta om fermentering, lagringstider och fattyper. Här fick vi hoppa på ett fordon som kan beskrivas som en mix av en golfbil och en liten pansarvagn. Sen bar det av. In i skogen. TÄT skog. När Daniels pappa, Mario, på uppdrag av Moët & Chandon på 70-talet anlände från sitt hemland Chile till platsen för att undersöka om det skulle kunna gå att odla fruktbara druvor i området var allt bara tät tät skog. Mario såg potential och startade sedan med Moët & Chandon upp Sydamerikas motsvarighet Chandon som är massproducent av mousserande viner i Sydamerika. Själv köpte han sig en 75 hektar och startade upp Cave Geisse som nu anses som en av de främsta producenterna i Sydamerika. Mycket småskaligt och därav en fantastisk kvalité.

I vår lilla farkost åkte vi sedan mellan vinrankor, uppför leriga stigar, förbi vattenfall och naturliga pooler och till en utsiktsplats där "wow!" var ett välanvänt uttryck.

Flaskorna som vänds för hand en kvarts varv per dag.

Mellan rankorna.

In i tät skog.

Förbi vattenfallen.

Slutligen upp på toppen.

Ugglorna som jobbar i symbios med familjen och ser till att inte druvsugna fåglar äter upp hela skörden. (Något annat som kan förstöra en hel skörd är de årliga hagelstormarna. Nu snackar ni inte små hagelkorn utan tennisbollar.)

Staden Bento Gonçalvez var som sagt en väldigt trevlig liten stad som vi turistade oss i en aning, dels tillsammans med Aline, Victoria och Daniel....

Men också på egen hand på det gamla tåget i stan. Chloe övertrött som få så resan var (av flera skäl) allt annat an avkopplande.

Ni förstår ju själva av att titta på bilden. Barnet har foten i vinglaset.

Tillslut infann sig lugnet hos Chloe...

Trött...

Tröttare

Tröttast.

Chloe trivdes mycket bra på resande fot.

Förutom när hon behövde träffa tomten. Skeptisk är inte rätt ord.

Fantastisk mat i underbart sällskap med Alines familj.

Tokungar.

Chloe blev inspirerad av att se sin pappa fota den stora pippin så hon gjorde några egna försök.

Mycket lek blev det.

Ja, det var ju inte utan att det skar i hjärtat som vi särade på dessa två flickor.

Anar en livslång vänskap.

Nyvaken liten Victoria & hennes vackra mamma.

Otroligt härliga och avslappnande dagar fick vi tillsammans innan vi for vidare till grannstaden Gramado. Om Bento Conçalvez är ansett som italianosnästet är Gramado onekligen den tyska motsvarigheten. Ordning och reda! Staden är i juletid känd för sin otroliga julsmyckning. Dessvärre var det ju ljust hela dagen så vi fick inte se alla lampor, men vi kan förställa oss vilket fyrverkeri. Faktum är att allt, i motsats till hur det är i många andra delar av landet, var otroligt smakfullt.

Väl framme i Gramado kunde man tro att man befann sig i en alpby i Tyskland. Sen kom solen och vinklade man kameran lite även en palm. Där dog illusionen.

Pappa Ove som har en nästintill sjukligt stor fascination för temperaturer och termometrar var lycklig över att finna ett stort och ståtligt praktexemplar. Att den dessutom bara

visade 20 grader gjorde det hela ännu bättre!

Mer hortensior, jag fick inte nog.

Tokunge och exempel på det tyska inflytandet.

Såväl chokladfabriker som jultåg hann vi med.

Innan solen gick ner for vi nämligen till Zoo, till Chloes stora lycka. Äntligen fick hon också respons på sitt "o o o oooo" av aporna. Hundarna och alla andra djur som hon talar med genom att i sann Percy Nilegård anda skjuta fram underkäken och ljuda fram "o o o ooooo" brukar inte riktigt svara till henne som aporna gjorde. Lycka! Fantastiskt mycket färgglada fåglar, och stora kissemissar fick vi beskåda innan det var tid att fara tillbaka.